Liberalismen växte fram i Europa under 1700- och 1800-talen som en reaktion mot envälde, ståndsprivilegier och kyrkans starka makt. Idéströmningen hämtade näring ur upplysningen, där tänkare betonade förnuft, individens frihet och naturliga rättigheter. En central gestalt var John Locke, som argumenterade för att varje människa har rätt till liv, frihet och egendom samt att statens makt bygger på folkets samtycke. Även Montesquieu bidrog med idén om maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt.
Under slutet av 1700-talet fick de liberala idéerna politiskt genomslag genom revolutioner. Franska revolutionen blev en symbol för kampen mot kungligt envälde och för medborgerliga rättigheter. Parollerna ”frihet, jämlikhet och broderskap” speglade liberalismens kärna: att individen skulle vara fri från förtryck och ha lika rätt inför lagen.
På 1800-talet spreds liberalismen vidare i takt med industrialiseringen. En växande medelklass av företagare och tjänstemän krävde politiskt inflytande, näringsfrihet och fria marknader. Ekonomer som Adam Smith förespråkade frihandel och menade att marknadens ”osynliga hand” kunde skapa välstånd utan statlig inblandning. Liberalismen kom därför att kopplas samman med kapitalism och konstitutionellt styre.
Samtidigt utvecklades olika inriktningar inom liberalismen, från klassisk liberalism med fokus på begränsad stat till socialliberalism som betonade sociala reformer. Trots variationer har kärnan förblivit densamma: tron på individens frihet, rättsstatens principer och politiskt deltagande. Liberalismens framväxt lade därmed grunden för många av de demokratiska system som präglar Europa idag.