När 1800-talet tog sin början var Sverige fortfarande ett utpräglat ståndssamhälle. Politisk makt och ekonomiska möjligheter var knutna till börd, och kungamakten hade en stark ställning. Under seklets lopp förändrades detta i grunden. Nya idéer om individens frihet, marknadsekonomi och politiskt deltagande slog rot och kom steg för steg att omforma landet. Liberalismens genombrott blev en avgörande del av Sveriges väg mot ett modernt och demokratiskt samhälle.
Impulserna kom i hög grad från övriga Europa. Upplysningens tankar om förnuft, naturrätt och maktdelning, liksom erfarenheterna från den Franska revolutionen, bidrog till att ifrågasätta gamla hierarkier. I Sverige fick dessa idéer särskild betydelse efter 1809 års regeringsform, som tillkom efter förlusten av Finland. Den nya författningen innebar en tydligare maktdelning mellan kung och riksdag och markerade ett första steg bort från det gustavianska enväldet. Även om rösträtten fortfarande var starkt begränsad skapades ett institutionellt utrymme för politisk förändring.
Under 1800-talet växte en utbildad medelklass fram: ämbetsmän, lärare, företagare och publicister. Genom tidningar, pamfletter och riksdagsdebatter drev de krav på reformer. Tryckfriheten, som haft en relativt stark ställning i Sverige sedan 1700-talet, fick nu ökad praktisk betydelse när opinionsbildningen tog fart. Liberalismen blev inte bara en idéströmning utan också en organiserad politisk kraft.
Ekonomiskt handlade liberalismen om att frigöra produktion och handel från gamla restriktioner. Skråväsendet, som reglerade vem som fick bedriva hantverk och handel, avskaffades successivt och 1864 infördes full näringsfrihet. Dessa reformer sammanföll med skiftesreformer inom jordbruket och lade grunden för industrialiseringen. Under senare delen av seklet växte sågverk, järnbruk och verkstadsindustri fram, och Sverige gick från att vara ett fattigt agrarsamhälle till en expansiv industrination. Liberalernas betoning av fri konkurrens och äganderätt spelade här en central roll.
Den politiska omdaningen tog ett avgörande steg 1866, då ståndsriksdagen ersattes av en tvåkammarriksdag. Reformen förknippas särskilt med statsministern Louis De Geer, som lyckades samla tillräckligt stöd för att bryta med det gamla representationssystemet. Även om rösträtten fortfarande var knuten till inkomst och förmögenhet innebar reformen att de formella ståndsprivilegierna avskaffades. Det politiska systemet började i högre grad spegla ekonomiska och sociala realiteter snarare än börd.
Mot seklets slut radikaliserades de liberala kraven. Allmän rösträtt, religionsfrihet och större sociala reformer stod på dagordningen. Liberaler samarbetade tidvis med den framväxande arbetarrörelsen i kampen för demokratisering. Genombrotten kom stegvis: rösträtten utvidgades 1907–1909 och efter första världskriget genomfördes reformerna som gav både män och kvinnor full politisk rösträtt 1918–1921.
Liberalismens intåg i Sverige var alltså ingen plötslig omvälvning utan en lång reformprocess. Genom förändringar i ekonomi, samhällsstruktur och politiska institutioner etablerades principer som rättsstat, näringsfrihet och representativ demokrati. Även om senare ideologier, inte minst socialdemokratin, kom att sätta sin prägel på 1900-talet, vilade mycket av den svenska samhällsmodellen på den liberala grund som lades under 1800-talet.